I tider av minutiöst välproducerade popdängor är det befriande med ett band som går tillbaka till grunderna.

Det gör The Vanjas. Rejält.

De fyra bandmedlemmarna bjuder på röjig rock’n’roll som doftar rörförstärkare och garagerock och sångerskan Vanja Renberg (trubaduren Stefan Sundströms dotter) sparar inte på krafterna.

Hennes uppfodrande röst lägger sig över alla andra ljudspår och är rå och träffsäker genom hela skivan.

Tyvärr sjunger hon för intensivt emellanåt – hektiska inandningsljud och falsettskrik blandas om vartannat och gör soundet tjatigt i längden.

De som har längtat efter modern 60-talsrock lär inte bli besvikna, men sannolikt gör sig The Vanjas bäst som liveband.

All bra musik hämtar influenser från många håll.

Gotländska Riddarna, som numera är baserade i Göteborg, har på sin tredje skiva förfinat sitt uttryck ytterligare.

Det slamrar på rejält av garagerock, men de har också inspirerats av proggen – de tolkade Nationalteaterns ”Kolla kolla” i ”Känn ingen sorg”-filmen i somras (den låten finns med på skivan) – och samtidigt svänger det rejält som om de lyssnar mycket på funk.

Lägg till det Edward Forslunds speciella röst som blir som bäst när han når falsettens höjder.

Sen kan man plussa på lite med vad jag tycker är ett slags syskonskap med Bob hund när det gäller ordvändningar och texter. Riktigt bra.

Den intelligenta, ofta dova, elektroniska popmusiken har i mångt och mycket blivit signifikativt svenskt. Tack vare bland andra Robyn, Lykke Li, och The Knife förstås, som på flera vis har banat väg.

Men Jennie Abrahamson är ingen duvunge utan eget uttryck, även om hon kallats ”Sveriges Kate Bush” och under ett par år turnerat med Gabriel. Det samarbetet har möjligen – eller troligen – smittat av sig på plattan, men hon är ingen duvunge.

”Gemini gemini” är Abrahamson fjärde album, och hennes bästa hittills. Det är modigt, slagverksdrivet, ibland pianobaserat, och modernt.

Låtarna har en kall ton och Jennie Abrahamsons spröda stämma lyckas samtidigt vara kraftfull.

Den röda texttråden, feminismen, är tydlig även om den är ganska outtalad. Man kan välja att lyssna på den här skivan på grund av dess viktiga budskap eller enbart som en enastående njutningsfull popskiva.

Men starkast blir den om lyssnaren lyckas ta in båda de elementen.

East India Youth, eller William Doyle som han egentligen heter, har lovordats som nästa stora namn efter James Blake. Glöm det. Ty från vilket håll vi än närmar oss ”Total strife forever” går det inte att komma ifrån att britten mest framstår som en blek version av kollegor som just James Blake, Jon Hopkins och, i viss utsträckning, Kelly Pollar.

Men det är inte svårt att förstå vad påståendet bottnar i och det finns stunder då albumet faktiskt greppar tag. De fyra titelspåren och framförallt ”Hinterland”, låten som för tankarna till en technofest ombord en rymdfärja på väg ut i rymden, är de bästa exemplen.

Det är där East India Youth har något att komma med; när rösten skalas ner till ett minimum och antingen rytmer, stegrande klaviatur eller elektroniska utflykter får ta över. Det är först då som detta blir mer än bara intressant.

Legendaren Bob Dylan besöker Göteborg och Helsingborg i sommar, skriver Live Nation i ett pressmeddelande. Därmed följer han upp Sverigebesöket i höstas då han spelade på ett hotell i Stockholm.

Den 14 juli spelar Bob Dylan på Sofiero Slott i Helsingborg innan han beger sig till Göteborg för en spelning på Trädgårdsföreningen den 15 juli.

Genre: Biografiskt drama

Premiär: 21 februari 2014

I rollerna: James Corden, Alexandra Roach, Colm Meany med flera

Regi: David Frankel

Speltid: 1 timme 43 minuter

Censur: 7 år

Betyg:+ + +

Minns ni killen som såg ut som en mobiltelefonförsäljare och blåste talangjaktsgurun Simon Cowell av stolen med en oväntat stark "Nessum dorma" 2007? I Youtubes barndom dök Paul Potts (som också var en mobiltelefonförsäljare) upp och gjorde global över-en-natt-succé i ett klipp från brittiska "Talang". Han fick en ny karriär och sjöng för drottning Elizabeth och sedermera med Carola.

Nu, när hans sagolika internetbaserade genombrott nästan helt överskuggats av diverse koreansk tokpopp och briljant lastbilsreklam, har hans liv också blivit till film. Såhär 2014 kan man ju fråga sig varför.

Speciellt när formen för det hela följer den standardiserade grundformen för den här typen av biografisk film, där alla är lite snyggare och historien är lite mer tillspetsad än i verkligheten.

Tja, kanske har Paul Potts fortfarande så pass stark dragningskraft att en biofilm om honom är motiverad. Hur som helst kan den som är sugen på en klassisk underdog-historia med garanterat lyckligt slut, dra ett säkert kort med "One chance".

Tack vare en rapp och brittiskt strävt rolig dialog har man också oväntat kul när man får följa den kämpande Paul genom livet. Han överlever barndomens mobbning tack vare sin kärlek till musiken. Genom hans mamma har opera en självklar plats i arbetarhemmet i Bristol och lille Paul sjunger i kör. Som vuxen har han dåligt självförtroende och en pappa som undrar när han ska sluta tramsa och börja jobba i gruvan.

Men Braddon, kollegan på mobilaffären (Mackenzie Crook, ni vet Gareth från brittiska "The office") är en underbar lajvande fantasynörd som visar klara kompistendenser och livet blir ljusare när Pauls stora kärlek Julie dyker upp. Deras kärlekshistoria är verkligen gullig och bidrar precis lika starkt som alla mysrysframkallande sångnummer till filmens välgörande må-bra-kvaliteter.

Genre: Dramakomedi

Premiär: 21 februari 2014

I rollerna: Christian Bale, Jennifer Lawrence, Amy Adams med flera

Regi: David O. Russell

Speltid: 2 timmar 18 minuter

Censur: 11 år

Betyg: + + +

Regissören David O. Russell har nått en status i Hollywood där han nästan bara behöver visa sig för att Oscarsnomineringarna ska flyga i hans riktning.

Jag, som mest såg karikatyrer i "The fighter" och bara Jennifer Lawrence i "Du gör mig galen", tycker sällan att hans blandningar av sött och salt är mer än helt ok och "American hustle" gör inget för att ändra på det. Trots små stunder av briljans ser jag i slutändan bara ett gäng skådespelare som löper amok i en utklädningslåda.

Det är så synd, för det börjar lovande. Och romantiskt. Det är 1978 och äkta kärlek uppstår mellan de två streetsmarta överlevarna Irving (Christian Bale) och Sydney (Amy Adams). I krisens USA finns gott om utrymme för svindlerier och de båda blir proffs.

Men när en övertänd FBI-agent (Bradley Cooper) haffar dem på bar gärning tvingas de jobba för honom i stället och hamnar snabbt på djupt vatten.

Detta kunde ha blivit en ny "Blåsningen" med eggande och underhållande spel om lojalitet i lurendrejarbranschen. Men hela "vem-lurar-vem-egentligen"-grejen slarvas bort och man snuvas på att hämningslöst få heja på de kriminella.

David O. Russell vill säkert "komplicera bilden" av vem som är ond och god men han lyckas inte bli scorsesiskt tung. Han har också stora problem med att döda darlingar och kapa i det utdragna händelseförloppet. Till slut känner man verkligen med Sydney, som utbrister "äh, jag skiter i det här, jag orkar inte mer" så att papiljotterna skakar.

Tack och lov för Amy Adams dock. Hennes känsliga minspel skär välbehövligt genom all 1970-talskitsch. Man missar det nästan eftersom hon har en oroväckande djärv bh-lös urringning i varenda scen. Men bara nästan. Hon liksom fenomenala Jennifer Lawrence räddar den här filmen med imponerande blodfyllda prestationer i en historia som i övrigt är lika tunn, flikig och svajigt ihoplimmad som Christian Bales överkammade tupé.

Originaltitel: Soshite chichi ni naru

Genre: Drama

Premiär: 21 februari 2014

I rollerna: Masaharu Fukuyama, Machiko Ono, Yoko Maki med flera

Regi: Hirokazu Kore-eda

Speltid: 2 timmar

Censur: 15 år

Betyg:+ + +

I en intervju med TT tidigare i vintras berättade den svenska regissören Ruben Östlund, apropå sin kommande film "Turist", att han tycker att föreställningen om att blodsband är de absolut viktigaste är helt förkastlig.

En spännande tanke att ta med sig när man ser den japanske stjärnregissören och familjeproblemskildraren Hirokazu Kore-edas nya film, som handlar om hur två familjer tar sig an beskedet om att deras sexåriga söner blev förväxlade på BB.

Enligt sjukhuset i filmen är det vanligaste i dylika situationer (för detta händer ju faktiskt) att man byter tillbaka barnen. Men är det verkligen möjligt att byta bort "sitt" barn mot ett annat, som visserligen bär samma dna som man själv?

För Ruben Östlund skulle svaret vara glasklart. För de flesta andra också kanske, som varit närvarande, fysiskt och känslomässigt, under de sex första åren av ett barns liv. Men för Kore-eda tar det två timmar att komma fram till en lösning på alla praktiska och känslomässiga knutar.

Det blir provocerande, hjärtskärande och tankeväckande att följa med.

Den ena pappan, den framgångsrike och elitistiske Ryota, kliver fram som huvudroll. Han har satt karriären före det mesta och får av sin egen pappa, som han inte står särskilt nära, rådet att byta till "rätt" son så snart som möjligt.

Det låter kanske väl hårt, samtidigt hanterar Kore-eda all denna delikata problematik med känslig hand. Inget är så svart eller vitt som man först tror. Frågor om vad ett faderskap egentligen är trängs med en klassaspekt och stela könsroller.

För i en mindre patriarkal kultur än den traditionellt japanska hade förmodligen mammorna och barnen protesterat högre mot Ryotas tungt vägande idéer om vikten av intakta blodslinjer. Och själv hade han förmodligen haft lättare att snabbare få kontakt med sina trots allt existerande känslor.

Jag står i tvättstugan och lyssnar. Det är hektiska år med barn och bullrig familj, en period då jag gärna drar ut på hängning och vikning av kläder för att få vara för mig själv en stund. Givetvis har jag radio i torkrummet.

Junikvällen är ännu ljus utanför det lilla fönstret och jag hör reprisen av ”Sommar”. Lena Andersson berättar om en olycklig förälskelse som drabbat henne svårt.

Ämnet och författaren intresserar mig, jag har något år tidigare läst hennes debutroman ”Var det bra så?”, en dystopisk uppväxtskildring från förorten. Obesvarad kärlek vet jag en hel del om efter långa tonår av erfarenhet.

Tvätten är vikt men jag stannar i källaren. Skildringen blir allt mer rafflande. Lena Anderssons berättarjag får för sig att skugga mannen hon åtrår. Iklädd burka tar hon samma tåg som han söderöver, hon sätter sig på sätet intill och plockar upp en bok de tidigare samtalat om.

Mannen tycks inte ana oråd och stiger av på det skånska slutmålet. Det gör förstås berättaren också och fortfarande förklädd ser hon mannen besöka en annan kvinna.

Åren går, tvättberget minskar och med jämna mellanrum dyker den försmådda kvinnans dumdristiga men modiga tilltag upp i mitt medvetande – bilden inifrån tågvagnen var så tydlig.

Kanske borde jag därför inte ha blivit så förvånad, när jag plötsligt närmar mig henne igen mer än tio år senare, vintern 2014.

Lena Andersson har under några månader varit författaren alla talar om, Augustprisbelönad som hon är för ”Egenmäktigt förfarande”.

Först i januari läser jag romanen om Ester Nilsson – en kvinna som de flesta vid det här laget vet är olyckligt förälskad i, rent av besatt av, en man. Denne avvisande konstnär gör varannan helg mystiska resor till Skåne.

Jag blir exalterad och letar i minnet efter fler fragment från ”Sommar”-programmet. De är få, bättre att söka efter själva radiosändningen.

Sveriges Radios arkiv är Klondike för mig just då och en helgmorgon ligger jag under täcket och hör på nytt Lena Andersson beskriva tågresan intill mannen hon älskar.

Hennes ”Sommar” från 2002 är en parallell till ”Egenmäktigt förfarande” och jag är glad över upptäckten. Den starka radioberättelsen fick ett romanliv utan burka och med ett helt annat slut.

Sällan har väl några blöjor dominerat nyhetsrubrikerna så kraftigt som i fallet Carema.

När det 2011 rapporterades att de anställda på ett äldreboende, drivet av företaget Carema som i sin tur ägdes av två riskkapitalbolag, vägde kissblöjor för att vara säkra på att de utnyttjats maximalt blev svaret en våg av offentlig avsky.

Snart kom andra versioner av sanningen. Men bilden hade fastnat. Och ordet ”riskkapitalist” fick en unken doft.

Men vilka är egentligen dessa riskkapitalister?

Och vad fyller de för funktion?

I journalisten Lotta Engzell-Larssons bok ”Finansfurstarna” får vi flera svar. Författaren koncentrerar sig på den svenska marknaden, från pionjärer som Skandia och Procuritas till aktörer som QT, Nordic capital och Altor.

Misslyckade affärer som Altors satsning på båtföretaget Nimbus (konkurs) blandas med lysande, exempelvis EQT:s köp av förlusttyngda Com Hem (sålt med mångdubbel vinst).

Egentligen är det märkligt att riskkapitalbolag bara funnits i Sverige i ett par decennier. De är ju själva kvintessensen av kapitalism.

Grundidén är att låna pengar för att tjäna pengar. Företaget bildar en fond där investerare satsar medel. Tillsammans med stora banklån bekostar de företagsköp. Effektivitetsarbetet inleds.

Räntan på lånen betalas av den ökade (det är tanken) vinsten. Därefter säljs företaget. Investerare och riskkapitalbolag får sina respektive vinster. Och konsulter får feta arvoden.

Den här översikten får läsaren i andra halvan av Engzell-Larssons bok. Författaren gör samma misstag som många ekonomijournalister före henne: Hon förutsätter att läsaren är en av de insatta och utestänger fler än hon bjuder in. Synd på så bra uppslag och på så fascinerande företagshistorier.

Riskkapitalbolag söker sig till alla branscher där det finns pengar. Om de generellt sett är framgångsrika är omöjligt att säga. Olika undersökningar ger olika bilder.

Men de tycks vara framgångsrika för ägarna och för jurister och konsulter. Lotta Engzell-Larsson förhåller sig milt skeptisk till branschens lovord om sin egen förträfflighet.

Men också till belackarnas glåpord. Ibland, menar hon, är ett företag helt enkelt dåligt skött. Ett riskkapitalbolag med kunskap om effektiviseringar kan vara en life-saver.

Eller, skulle man kunna invända, en bödel. Att bevara ett företag eller stycka upp det betyder i sig inget för riskkapitalisten, utan är bara medel för ett ekonomiskt mål. Vilket det möjligen är för alla större företag, med skillnaden att de förstnämnda är mer otåliga.

I takt med att antalet lovande investeringsobjekt minskar (Sverige är trots allt inte så stort) tvingas branschen bli mer introvert. Man säljer företag till varandra och inte längre med samma vinster.

Guldåren tycks vara över. Jag är själv inte en av dem som sörjer det. Vissa av dem må vara ”finansfurstar”, men de påminner mer om brats som vill göra snabba cash.

Genre: Fantasydrama

Premiär: 21 februari 2014

Regi: Akiva Goldsman

Med: Colin Farrell, Jessica Brown Findlay, Russell Crowe med flera.

Speltid: 1 tim 58 min

Censur: 11 år

Betyg: + +

I en biosalong kan vad som helst hända. En förlupen kula kan få en bil att explodera. En garderob kan vara en portal till en sagovärld. Det kan börja regna grodor över Los Angeles. Men så länge historien och rollfigurerna är tillräckligt engagerande så blir vi kvar i biofåtöljen.

Fenomenet brukar kallas "suspension of disbelief" (ungefär "upphävande av tvivel"), en term som myntades redan 1817 av författaren och filosofen Samuel Taylor Coleridge. Han menade att allt som behövs är "ett mänskligt intresse och ett sken av sanning". Då kan man få med sig läsaren eller publiken på vilken resa som helst.

Och "Winter's tale" är verkligen en vansinnesfärd. Filmen, som bygger på Mark Helprins hyllade roman, utspelar sig i ett New York som människorna delar med änglar och demoner. I en mörklagd lagerlokal kan man få audiens hos Lucifer (Will Smith), och en vit häst med vingar flyger mellan skyskraporna.

Året är 1916 när tjuven Peter Lake (Colin Farrell) förälskar sig i arvtagerskan Beverly Penn (Jessica Brown Findlay från tv-serien "Downton Abbey"). Han jagas av stans mest demoniske gangster (Russell Crowe) och hon är döende i tuberkulos. Det är en kärlek som sätter spår - ett sekel senare vandrar Peter fortfarande på New Yorks gator.

Och allt detta vore gott och väl om nu debuterande regissören Akiva Goldsman (manusförfattare till bland annat "A beautiful mind") hade följt Coleridges enkla regler. Det har han inte.

Det främsta problemet är dialogen, som är skrattretande högtravande ("Jag är ju tjuv - kan jag inte få stjäla ett liv?"). Därtill kommer berättarrösten som babblar på i oändlighet om mirakel och sammantvinnade öden, och som perfekt förmedlar känslan av en Harlekinroman signerad Deepak Chopra.

Det finns en fin gnista mellan de båda huvudrollsinnehavarna, särskilt i en oväntat rörande sexscen. Men eftersom rollfigurerna är så papperstunna får relationen aldrig någon riktig botten. Det är stilistiskt tjusigt men sorgligt kylslaget.

Med "A winter's tale" försöker Akiva Goldsman berätta om kärlek och magi och ödet, men utan att berätta om människor. Tillåt mig att tvivla på resultatet.

Originaltitel: Betoniyö

Genre: Drama

Premiär: 21 februari 2014

I rollerna: Johannes Brotherus, Jari Virman, Anneli Karppinen med flera

Regi: Pirjo Honkasalo

Speltid: 1 timme 36 minuter

Censur: 15 år

Betyg: + + +

Fjortonåriga Simo sover och drömmer om en tunnelbana som störtar från en bro ner i ett mörkt vatten. Där, under ytan, simmar även han. När han vaknar ligger ett drömskt filter kvar över den här dystra domedagsdoftande historien. Den utspelar sig i en betongförort till Helsingfors, där Simo bor med sin alkoholiserade mamma och äldre bror i ett kaosartat hem. Här finns också en medelålders homosexuell granne, en plågad flickvän och ett stort mörker.

Kanske hade det varit bra att ha läst romanen av Pirkko Saisio innan den här filmupplevelsen, för här handlar det mer om stämning än om handling och att filmen utspelar sig strax innan den äldste brodern ska lämna hemmet för att avtjäna ett fängelsestraff hade nog snabbare fastnat med lite förkunskaper.

Regissören Pirjo Honkasalo är en av Finlands mest kända. Att försöka hitta likheter med den i Sverige förmodligen mer kända Aki Kaurismäki ligger först nära till hands, men det stämmer inte riktigt eftersom han ofta har en melankolisk humor i botten av sina dystra filmer.

Detta har inte ett spår av komik, Pirjo Honkasalo kallar själv lite skämtsamt filmen för "finsk noir" i pressmaterialet. Det innebär dock inga snabba cash, däremot mycket tungsinthet och plötsliga utbrott av våld och sadistiska handlingar. Simo må ha en gullig Justin Bieber-aura men han blir alldeles för påverkad av sin äldre nihilistiske bror, som ger honom tveksamma råd i stil med "man ska alltid slå kvinnor".

Filmad i svartvitt är den, kanske paradoxalt nog, enormt vacker. Varje scen känns som ett noga utmejslat konstverk och "Betongnatt" blir en mycket stilful skildring av det sociala arvets förödande betydelse.

Teknikrevolutionen underlättar våra tv-liv och ger oss makt över vår tid och våra intressen. Snart kommer ingen titta på tablålagd tv – man tittar när och hur man vill.

Visst känner du igen snacket, och visst är det fantastiskt. Du behöver inte längre betraktas som osocial bara för att du vill hem tidigare från after worken för att se ”På spåret”. Du kan ju se det i sängen nästa morgon i stället.

Avslappnat och skönt.

Men, jag vet inte. Tv-revolutionen har snarare gjort mig mer stressad än någonsin.

Först: det finns en jäkla massa att se på – och det är bra grejer. På ång-tv:ns tid var utbudet begränsat i både mängd och kvalitet. ”Tre Kronor” på onsdagar, ”Rederiet” på torsdagar, även om det hade sina uppenbara brister – det var nästan det enda som fanns att se som inte var samhällsprogram eller nyheter.

När utländska storserier började hitta hit tog SVT sitt myndighetsansvar och portionerade ut en i taget, med ett par år mellan varje säsong, så ingen skulle se för mycket.

Sport var definitivt inget problem förr, det sändes en engelsk fotbollsmatch i veckan och på sin höjd någon Europacupfinal på våren.

Nu finns hela säsonger med högkvalitetsserier från USA bara ett klick bort. Knappt har man börjat hinna se den ena förrän tipsen väller in på nästa stora grej.

Jag gäspar numer åt fotbollsmatcher jag förr skulle begått mindre brott för att få se.

När det är som värst börjar jag hyperventilera och längta efter en tablå som säger åt mig vad jag ska se och när.

”I dag måste vi se undan ’Sherlock’, för snart kommer nya ’House of cards’-avsnitt, och då vet du hur det blir”, mumlar jag sammanbitet innan jag beordrar min fru att ta en tretimmarssittning i soffan.

Ett annat - värre - nytt i-landsproblem är spoilerfaran. Nyligen såg jag och några kompisar första halvlek av Liverpool-Arsenal. Eftersom jag var tvungen att göra ett ärende mitt i matchen tog vi tekniken till hjälp och spelade in resten av matchen på digitalboxen. Jag stängde noga av alla eventuella pushmeddelanden på mobilen och stålsatte mig för att inte kolla Twitter under timmen jag var borta. När jag kom tillbaka möttes jag av ett skamset ”Jag råkade gå in på Aftonbladet...” och magin var bruten. På kvällen likadant. Melodifestivalen sågs en kvart i efterhand och 21.30 – när vi fortfarande (av någon anledning) såg de usla mellannumren kom ett nytt kvidande från andra soffhörnet: ”Jag råkade gå in på Aftonbladet...”

I höstas vågade jag inte logga in på Twitter på en vecka efter att allra sista avsnittet av ”Breaking Bad” sänts, eftersom alla som sett på tv måste återberätta precis vad de sett. Jag scannar ännu flödet med ögonen halvstängda, livrädd för att trampa på spoilerminor jag har nämligen fortfarande inte hunnit se den sista säsongen.

Det kom en del andra tv-program emellan.

Erik Krång